Det handlar inte om MRKH även om den smyger sig in. I allt. I livet.

 

Läser bloggar, ord och allt sluter sig. Instängt, tvångsmässigt och så solklart. Hur allt kan vara väldigt tydligt men ingen ser och att ingen kunde underlätta så för mig. Att jag har fått missa alla milstolpar. ALLA JÄVLA MILSTOLPAR. Jag har varit så trött senaste typ två veckorna och för det tar jag ut ilska på mig själv. Logiskt va? När man kraschar på eftermiddagen fastän dagen är kort och rätt kravlös. När man försöker vara social men inte lyckas utan endast känner sig ensamare än ensamast. Allt mat som man glömmer i ugnen, allt annat som man borde ha koll på. Försöker att hålla koll på andra istället. Försöker att lägga bort all stress men folk kastar bollar på mig som jag bara kan försöka fånga. Hade helgplaner men fick skippa det hela för att vara hemma ensam, för jag är så långt ifrån att skulle jag försöka vara där när något pågår... Ensamt. Jävligt orimligt men vad gör man när folk inte har vett i huvudet?

 

Satt i en skog med en kollega i veckan. Andades. Personen höll med mig om att jag nog jobbat för mycket den senaste tiden men nu utan allt detta jobb så är det också jobbigt. Kan inte älska mer. Om bara någon förstod hur mycket kärlek som finns inuti mig och hur det inte fungerar.

 

 

 

Idag hade jag grejen inne?! Men det handlar inte om det. Om allting handlar om något alls. Igår började tårarna om varje gång som de slutade, fick inte ihop mig själv och hur oväntade tårarna var så var de väntade. Ge mig bara en kram. Hon strök mig längs armen och alla försök att nå mig är alltid förgäves... Även om du når mig. Snälla nå mig även fast jag är tydligen aldrig kommer att gå att nå. Det finns på papper nu. Förstå mig för jag förstår mig inte som andra kan förstå mig. Förstå allt som jag skriker inuti, all ilska som jag tar ut på mig själv. Lägg din hand på min arm igen och prata med mig. Prata med mig.

 

och allt det där som jag inte kan kräva, inte någonstans, inte alls

 

Grejen är inte min vän och jag förstår, allt negligerande

 

även om jag inte har något aning i dagsläget om hur det ska gå till

Två dagar. Två samtal. Ett som varit på tungan, i huvudet och överallt på mig den senaste tiden. När det kryper omkring på ens kropp, när det inte finns annat än något som måste ut men det har varit omöjligt. Så jag grät alla tårar när ingen såg och försökte med all kraft att hålla ihop för att jag kunde inte förstå hur några ord skulle kunna yppas. Så låst inuti mig att nyckeln rostat sönder. Vittrat sönder som mitt hjärta verkar ha gjort. Men det syntes på mig för i alla försök att vara normal så kunde jag ändå inte skilja på höger och vänster. I allt betedde jag mig som ett rop på hjälp, för den som kunde och ville se. Vilket tillslut någon gjorde. Så vi tog ett samtal bland fågelkvitter på en träbro. Allt var så vackert runtomkring oss men orden som kom från mig var inte vackra, det låter mörkt och även om lite uppvägdes av hennes ljusa ord så kunde inte sanningen förnekas längre. Vad jag gör just nu fungerar inte för mig. Alla mängder av tårar bekommer inte mig men samtidigt är de ett tecken på något är fel och jag kan inte ordna detta själv. Kan inte få ihop hur jag ska vara. Jag ville vara ärlig men dolde den där sista biten. Det där... ni vet. Babblade en del men... hon var en smula förfärad över allt annat ändå. Det kanske jag också är. För det är FÖRJÄVLIGT och inte rättvist att någon ever ska bli behandlad som jag har blivit.

I samtal två med annan person sa jag visserligen att jag ändå var okej med det somjagnogalltidsäger... För det var bara jag. Det är bara jag. Sitter så hårt, allt det som jag formades till när det kunde ha varit så annorlunda. Så svårt att komma ifrån och så jäklahelvetes trasigt. Det är trasigt. Som en massa error-felmeddelanden hela tiden, de där som inte går att stänga och som kan vara falska men man har ingen aning för det går inte längre att utskilja vad som är verkligt. Jag trodde att allt var på rätt väg. Så svårt att säga nu när ingenting fungerar och det spelar ingen roll längre att någon förklarar för mig vad som är normalt och vad som är jag och vad som är allt. Mycket ljus överallt men så obegripligt. Jag förstår inte världen för fem öre längre och vad jag älskar spelar ingen roll. Hur man kan drunkna i kärlek som svämmar över från en själv men ändå dö på insidan för att man inte kan älska något som som skaver sönder alla pusselbitar. Som har skavt så länge att inga bitar längre går ihop, allt har vittrat sönder och det är så många hål. Hål som jag inte vet hur man fyller med något positivt. Jag har försökt att lappa ihop hålen men vet inte om tomhet fungerar att laga med. Jag vill ha stark tråd. Såndär som man lagar skor med.

Eller bara dig. Eller dig. Eller någon av er. Jag vill inte att ni ska vara hål. Kanske är ni inte det heller.

Or drunkness.

 

Jag älskar:

Barn

Människor

att inte dricka kaffe medans andra gör det

att VARA när man inte är någonting alls

jag är ju ingenting alls?

 

Du rör något och det går sönder

det går alltid sönder

din kärlek förstör allt

men du fortsätter älska att som ingen förstår och allt det där som alla kan relatera till

 

Gav upp barn och du säger att vi tar det imorgon men jag är rädd för att jag aldrig kommer att vara ärlig

Hur kan man aldrig lära sig hur vanliga människor gör det?

 

 

Från Sias Elastic Heart som har en riktigt stark video och den talar till mig. Att när hon slår i luften så är det känslor, jag slår i luften i takt men tror inte att det gör någon skillnad. Fångad av rörelserna men även om jag upprepar dessa så är det lika jävla sant. Så sant att det inte längre är sant. HÅLL KÄFTEN.

----

X antal timmar senare:

 

Jag skulle inte ens kunna ångra mig om jag försökte riktigt jävla hårt.

Det finns ingenting som någonsin gjort vad detta har gjort, gett mig en känsla av att inte vara fel.

 

 

 

 

 

 

för inget kan försvinna och du kan bara försöka att göra bra val

 

Så jag kör på nattdansande för det är så jävla störande att vara mig, att jag inte kan sluta vara fel och hur ärlighet håller en dag

för att ersättas med FELFELFEL

 

Bra med ärlighet men det går ju alltid så jäkla bra för mig att hantera...

Ännu en dag av trötthet väntar och jag fixar inte otydliga saker. Kan inte allt bara vara tydligt?

 

Kate Bush- A womans work som egentligen är väldigt opassande här så som jag tolkar den. Men va fan... Kether Donohue ffs! Jag vet hur svårt det är för mig att uttrycka vad jag känner men jag känner det här och så jäkla starkt. Det finns inget annat och det här är vad jag är... begrav mig i känslor som jag ändå inte kan uttrycka, som ett berg och det ser ut som att det inte fungerar. Som att jag går under av kärlek och självhat samtidigt. Tvivlade aldrig förut  men vissa saker borde jag nog ifrågasatt tidigare. Samtidigt så är det ändå inte nog... inget kan fucka upp mig som detta jäkla ifrågasättande, jag valde att aldrig låta det påverka mig och nu fungerar det inte längre. Jag är alltid fel men jag förstår inte hur alla dessa känslor kan dyka upp och förstöra allt. Eller... klart att jag förstår men det fungerar inte.

 

Att ifrågasätta allt som varit självklart knäcker mig. Jag kan inte göra det utan att kunna uttrycka mig. Det tar fanimej helt galna propotioner. Ge mig fem minuter med någon som förstår. Jag behöver att du upprepar att det är okej, men ingen kan säga att "det är okej att inte säga" för det är verkligen inte det. Det är på ytan och fortfarande så djupt begravt.

Ungefär... Min hjärna fungerar nog inte normalt i grunden( JAGVETJAGVETJAGVET) och nu kämpar den mot kortslutning. Jag är i princip fast under ett täcke, en filt, som att jag vore ihopkrupen i duschen...En känsla som är hyffsat sann. Rädd/nervös/whatever och även om det inte är konstant så är det alltid där. Det där att jag måste bygga en identitet. ATT JAG MÅSTE ACCEPTERA ALLT. När ALLT är väldigt mycket att acceptera på en gång men min hjärna vill ha det NU tydligen.

Jag ser mig genom deras ögon fastän det givetvis inte fungerar på det viset...Men jag vet att ingen skulle se ner på mig. Ingen och min knäppa hjärna förstör allt som den tar i så folk får andra anledningar att se ner på mig. Jag vill bara vara accepterad.

 

Bara det där att någon säger att de förstår vad man menar, att man inte egentligen är negativ.

 

Jag vet hur allt som sägs låter men jag fick några timmar av lugn i alla fall. Som en annan sa, det spelar ingen roll, alla är accepterande. Ungefär. För de är och det skrämmer mig mer än något annat. Lämnar mig sårbar för alla hemligheter vill inte vara hemligheter, jag vill inte hålla allt inne hela tiden.

Det är någonting i mig som har slappnat av i allt detta nya och i all stress faktiskt känner lugnet. Även om jag grät i ett dygn pga en struntsak då det inte är min skyldighet att stå på barrikaderna alla dagar och rätta folk. För att det kommer upp igen och då kan jag skrika STOPP nu är det lite fel. DSD in all its glory. Min kropp är rätt slutkörd men något i mig såhär mitt i natten känner sig... lycklig. Precis vad jag misstänkte skulle hända och LIVRÄDD att förstöra allt det här med att vara jag. Nej... Jag är inte kär i en person utan en situation. Så sömnbrist kan dra åt helvete för ska vi ta selfies?! Du kan vara någon annan, jag är en annan version av mig själv nu och hur trasigt det än är så ska jag göra allt jag kan. För jag är less på missförstånd och att alltid vara Den Värsta Personen I Hela Världen.

 

Jag exploderar av ord men är tom. Tom. FYFYAN VAD JAG HATAR DET HÄR. Liksom... typ så. Det är inte synd om mig (- mobbningen/uteslutningen) men det är lite väl mycket och jag borde vara van men det är som att det är på en extra elak växel från mig själv. Känner att samtal med kuratorn från Göteborg om hon jobbar just nu eller ja... typ prata med ens sten vore givande.

Så less... skulle kunna prata med den där mannen från mitt förflutna men jag skulle nog bara vilja ligga med honom och även om det givetvis inte är fel så är det jävligt fel med just honom. Samtidigt som jag inte bryr mig. Min kropp är dock mer vidrig än vanlig pga... ja wtf.

Igår blev jag sur och hade den inne över natten, under cykeltur till affären och bara allmänt länge för en grej som inte går in riktigt. Det lämnade mig med en undran som för miljonte gången om jag skulle köpa ett dilatorset. Inte för att jag riktigt håller med om man räknar på hur stora de är, det känns inte ok att tänja längre än en normal vagina? Typ... mycket längre.

 

Annars gör det mest ont eller avsaknad på att det gör ont

Jag hade gärna sagt idiot för... men det är ändå inte så. Det är ändå ingenting.
Vill inte längre till Göteborg så det är lugnt.

Blev lite satt ur spel när jag fick veta att någon annan opereras. Ja... inte så konstigt egentligen för jag har också legat där i den förbenade sängen. Den som ändrar på sig. I vanliga fall finns inte det här för mig. Spenderar tid på MRKHsidor, grupper men det finns inte.

 

Jag beräknar mitt downstairs till ca 5 cm. Eller något. Har ingen aning men snart kan jag se vad det leder till om man inte stoppar upp grejen på...länge.

Väcktes av dåliga nyheter och fick det senare bekräftat.

Drömde givetvis en jättefin och romantisk dröm när jag blev väckt... Har klarat mig ett tag nu utan drömma om honom men det höll tydligen inte. Varför är han kvar i mina drömmar? Irriterande.

 

Tänkte för några dagar sen på att jag nog inte fått någon förfrågan om jag har bindor/tamponger/whatever sedan min diagnos... Gissa dagens fråga? Blev rätt ställd då jag inte såg det komma men fick ur mig ett nej för inte har jag någon tampong. Följdes av en diskussion om typ mensvärk och trots att jag gick iväg som ett fån var den igång när jag kom tillbaka. Gissa vem som bytte ämne? Jag känner mig inte direkt som någon i gänget annars och verkligen inte nu. En där verkar tro att jag... nä jag vettefan men det är INTE BRA med det.

Hängde med ett barn idag. Jag älskar barn. Hihi. Inte det vanliga men ett nytt så mycket trevligt.

och jag visste

egentligen (EGENTLIGEN)

 

Jag valde själv att lägga ner alla planer på honom och inte försöka. För första gången försöka... Det var svårt att veta vad som egentligen pågick i mitt huvud. Kanske var det bara något jag inbillat mig och att inget fanns. När man drömmer om någon på nätterna. Om...bara om... Problemet är när man ett halvår senare fortfarande inte riktigt kan slå bort honom ur sitt huvud. Problemet är att det vore jäkligt dumt och att hela situationen kan skada mig. Hur jäkla invecklat kan det vara liksom?! Jag kan inte börja något med att vara bitter men om jag kanske klarar av att inte vara det? Jag vet inte. Det var bara det där när två personer pratar om någon inom fem minuter och jag vill inget mer. Mer än att spendera mina dagar vid hans sida. Jeppjepp.