Jag träffar egentligen knappt bebisar i mitt liv mer än att se dom i någon vagn ibland. Jag läser föräldradelen av det forum jag dagligen är på. Även om trådarna med äldre barn intresserar mig mer läser jag "vi som försöker få barn"-tråden. Av någon outgrundlig anledning...för den är egentligen tråkig utöver mitt egentliga ointresse för olika jäkla termer (återkommer till det där någon gång men alla dessa infertility-termer är galna!).

Så kommer Blondinbellas graviditet och jag som inte ens läser hennes blogg längre råkade få reda på att hon var gravid när jag tyckte att man kanske skulle kolla vad hon gör nuförtiden. Såklart jag vill läsa och kolla på hennes foton när hon gick ut med det+före. Snokare och manisk bloggplöjare by nature så inte helt konstigt. Det konstiga är nu när jag insåg att barnet nog kommit och jag läser igenom 18 sidor av inlägg. Fortfarande inte konstigt. Men det kändes. DET KÄNDES. Kanske för att de inte visar mycket av ansiktet och man får se Gillis som han heter ( jävligt snyggt namn även när det uttalas med J!) mest på foton där det syns hur liten han är. Små fötter och ja bara Liten. Hennes rosenröda förlossningsberättelse, allt. Isabella är fel människa att ens jämföra sig med men det var något med allt som tog ett litet tag i mig.

Jag vet ju hur det är och jag har alltid fungerat med tanken men de där funderingarna de senaste dagarna om att med vem ska jag fira jul om några år? Det är väl klart att det löser sig. Att jag inte blir bitter?! Behöver nog bara hänga med ett barn. Barn inte bebis utan någon som kan tala tillbaka. Får väl se.