Det är samma gamla visa. Jag tror att folk kan hålla sig från att förstöra allt och så tar de istället det hela till en helt ny nivå. Försöker jag inte stoppa det så ser det ut som att jag skulle stå bakom det. Stå bakom något som jag helst vill rekommendera den drabbade att anmäla för diskriminering eller vad man nu kan anmäla för. För inte fan är det okej! Jag har inte något kvar i mig som kan/vill kämpa... är trött. Försöker mest att undvika allt viktigt för jag klarar inte av det. Katastrofalt. Jag behövde även prata så jag tog upp att jag inte kunde få barn. Med en människa jag knappt känner. Nu var det såklart inte hejjagkanintefåbarn utan mer diskret i annat samtalsämne som jag dock styrde men hon var dock förstående så det gick ju bra. Det känns i efterhand mest mysko dock. Jag försöker få det till att det inte bekommer mig. Men det har aldrig bekommit mig så mycket som det gör nu. Sexlös. Barnlös. Freak. Typ. Eller på mycket mer självhatisk nivå. Ledsnat på kuratorer som anting säger att de skriver in att de ska ringa men som jag vet aldrig gör det om jag inte mejlar men det funkar dåligt om man inte kan emot samtal. Eller när man svarar på alla Dolt Nummer men det är aldrig ens nya kurator och man undrar om man kommer att bli bortglömd där med. Fast det är klart... den ena tror att jag har en kurator och den andra tror att jag mår bättre än vad jag gör. Dumt. Vill inte störa någon annan heller. Så det blir att försöka somna på soffan kramandes en nallebjörn. Men det fungerar helt klart också ;)