Det handlar inte om MRKH även om den smyger sig in. I allt. I livet.

 

Läser bloggar, ord och allt sluter sig. Instängt, tvångsmässigt och så solklart. Hur allt kan vara väldigt tydligt men ingen ser och att ingen kunde underlätta så för mig. Att jag har fått missa alla milstolpar. ALLA JÄVLA MILSTOLPAR. Jag har varit så trött senaste typ två veckorna och för det tar jag ut ilska på mig själv. Logiskt va? När man kraschar på eftermiddagen fastän dagen är kort och rätt kravlös. När man försöker vara social men inte lyckas utan endast känner sig ensamare än ensamast. Allt mat som man glömmer i ugnen, allt annat som man borde ha koll på. Försöker att hålla koll på andra istället. Försöker att lägga bort all stress men folk kastar bollar på mig som jag bara kan försöka fånga. Hade helgplaner men fick skippa det hela för att vara hemma ensam, för jag är så långt ifrån att skulle jag försöka vara där när något pågår... Ensamt. Jävligt orimligt men vad gör man när folk inte har vett i huvudet?

 

Satt i en skog med en kollega i veckan. Andades. Personen höll med mig om att jag nog jobbat för mycket den senaste tiden men nu utan allt detta jobb så är det också jobbigt. Kan inte älska mer. Om bara någon förstod hur mycket kärlek som finns inuti mig och hur det inte fungerar.