Men det spelar ingen roll. Jag glömde bort båda två. Nästa år blire skumpa ;) Jag behöver inga datum egentligen. Grejen åkte ut igen givetvis och ena gången höll den på att åka längs benet?! Annars brukar den ju stanna "på plats". Det där med att gå utanför dörren känns inte lockande. Glömmer även att stoppa in den. Haha :D

 

Att den blev så jäkla fel när jag skrev vad jag tyckte&tänkte i ett mejl. Hur kan det bli så fel liksom?! Inte för att det känns men det är nog problemet. Jämars ord liksom. Ord. Ord som är jag. Men förhoppningsvis slipper jag ha tre personer samtidigt på läkarbesökena i framtiden i alla fall ;)

 

 

 

Idag(igår) satt jag och fikade i jeans, inte på cafe men ändå. Japp. Jag har lyckats börja gå utanför dörren med jeans mest hela tiden. Det har funkat även om jag såklart har ett långt linne som maniskt dras ner över rumpan ;) Reste mig upp och GREJEN RAMLAR UT! Vad i helvete är det här..........den kommer uppenbarligen aldrig att vilja stanna inne. Borde gråta men är sjukt less. SJUKT LESS. Jag är hur tålmodig som helst men vad gör det när det fortsätter hända? Och nu med jeans...

 

Så ingen ska bli rädd, har inte hört om någon annan med detta problem. När jag får pengar ska jag köpa vad som helst i trosväg bara det är i lämplig storlek och sitter som fan. Eller gå upp i vikt men as if när jag håller på som jag gör. Det är inte heller bra för mig med dubbla trosor + binda längre, Därnere vill ha mer luft.

 

 

 

 

 

Eller okej kanske inte men skriver man ett väldigt viktigt&utlämnande mejl, skickar, inser efter några timmar att jag glömde skriva in att det inte UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER ska svaras på via mejl, tittar och det finns ett svar på mejlet. Finns inte ens chans att jag läser det. Möjligtvis om jag vore riktigt packad? Hm.

 

Great. Jag är så bra ibland. Skicka inte mejl när du stressat skriver ihop ett slut. Fint att det kom fram ändå. Om man nu ska se på det positivt. Jag är så otroligt negativ och ser fram emot fler dagar när mitt huvud spinner runt, runt, runt. Fast det verkar ha stannat av och det är lite skönt. Men lite konstigt också.

 

Stoppade just in grejen efter att den varit ute väldigt länge. Har ingen aning om när den togs ut, vid 10? Inte direkt meningen men är man så lättvirrad så ;P

 

 

 

 

Den ramlade ut igårkväll och jag vet men jag orkar inte. Jag orkar inte med alla tankar, alla slutsatser och mest av allt så... Någon borde ringa och skrika åt mig. 

Britney och will.i.am (haha kom just på att det blir william!) - Scream and shout <3

 

Är less på att grejen vill ut... hela tiden. Kollat efter trosor på internet men finner inte riktigt något. Hittar jag något finns det inte i min storlek. Dumt att min kropp inte fixade att de par jag hade töjde liiite. För inte tror jag att det är så mycket...men den höll sig inne i början.

 

Annars så har jag lyckats med att tro att en bloggare egentligen är svensk... hur sjutton? För inte var hon det inte. Dock trevlig :)

 

Är något irriterad över vad jag visar, vad jag inte visar, vem jag är... När man inser att man haft konversationer där man skulle sagt något annat, skulle bara sagt något, något alls. Som kunde visa att man inte menar riktigt som det kom ut. Men sakjävlasamma, oooookej?! Man kan inte alltid göra allt rätt. Så länge man inte är elak så får det gå. Ungefär. Vissa saker kan man inte heller säga även om de är om andra. För det blir så verkligt och jag vet hur verkligt det är.

 

 

Tänkte vakna imorse men något for runt i fyrkanter och säkert andra mönster i huvudet? Jag vet inte om det var tankar, det gjorde inte ont utan var mest konstigt. Så jag ställde om mobilalarmet och förstörde mina planer på att ha ett seriöst samtal. Skjuter på det som jag skjuter på allt annat. Men ping-pongbollar i huvudet alltså... Alltid något ;P

 

Idag har jag istället funderat, vänt, vridit, på forumleringar. De är fortfarande i mitt huvud men tanken är ett mejl. Troligtvis ett väldigt långt mejl. För det är mycket tankar. Mycket tankar som jag uppenbarligen inte kan förmedla via tal.

När man är van att det bränner som eld vid varje gynundersökning, bara uthärdligt några sekunder och efter att en gång haft ont i 2 h efteråt... Så är det fan lycka! Att det ens var möjligt?! Speciellt när jag inte direkt var avslappnad utan snarare väldigt mycket motsatsen. Inga men mer än i huvudet från när folk tyckte man "sjåpade sig" så det var bra. Jättefint var det tydligen också :) Fast jag känner att det inte alls går bra. Haha.

 

 

 

Men så tänker jag som aldrig förr och mycket är negativt.
Kan inte direkt komma med positiva slutsatser på alla tankar. Jag får inte vara låg men tydligen är det fallet så jag gillar läget? ;P

 

 

Jag vill inte dit imorron och jag vill verkligen inte genomgå någon undersökning. Jag vill inte att någon läkare ens pratar med mig. Låt mig vara ifred. För tänk om det gör lika ont som vanligt, tänk om det är samma sak igen trots att jag är "brand new" därnere. 
 

 

Att min grej hatar mig! Trodde att den tidigare ramlat ut pga att mina trosor töjt sig (de man får) men nu skedde det med ett par av de högre. På väg till bussen som vanligt. Har visserligen mer snor( hahahahaha ja) än vanligt men nu är jag en smula less. Tur att jag hade mjukisbyxor och en väska som man kan hålla så den täcker vid behov. Grejen vill uppenbarligen inte vara med mig, i mig. Tack. Det är till och med lite obehagligt att sätta in den nu för det gör ont på något sätt. Inte när man sätter in den utan mer bak någonstans? Udda.

 

Har ingen lust med torsdag. Eller okej har lust med torsdag om man räknar bort läkare&barnmorska. Vill inte prata om grejen. Hahah? Vet ju redan att jag krympte i början.

Jag vet ju om det här. Att det blir förmycket ord och felriktat så lätt. Nu dök det där upp, den där känslan som gjort att nejviharingetgemensamtjagstårensamidethärniärändåallasåmycketbättre. Eller något. Orka min hjärna liksom ;) Menmen... funderade på en annan sak inatt:

 

Det där med att jag inte riktigt fått ha kontroll över någonting i min behandling/diagnos/yaddayadda och hur det har påverkat mig väldigt negativt. Väldigt. Om någon lyssnat på mig hade mycket onödigt kunnat undvikas. Men vad vet jag om någonting, om saker, om min kropp? Bevisligen mer än andra. För ärligt talat tog jag emot diagnosen med "gott mod". Jag förstod att det skulle komma dåliga perioder. Det där med att jag var tvungen att vara ledsen, att sitta med läkare som redan talat om vad jag har/saknar i telefon (googlat fram MRKH 2 dagar innan möte), betala 300 kr för att ha någon som hela tiden trycker på allt negativt för att få mig att gråta medans jag pratar om livmodertransplantation. När man är tvungen att acceptera något för att Det är. Jag kunde ju aldrig ta bort den diagnos som gavs. Den stämmer. Hur mycket man än vill att den inte ska. Det där med att helt sönderstressad av resan/hormonell(?) äntligen hamna rätt men ändå så fel. För gråta är fel. För att rätt är inte rätt. Inte för mig. Jag önskar att den delen inte hänt. Jag önskar att någon lyssnat på... Mig. För att inte förstora den där känslan om att vara fel som fanns redan innan.

 

För jag vill inte känna att den första som lyssnade på mig var narkosläkaren som jag träffade dagen innan operationen. Han var inte ens den som skulle vara med under operation. Jag satt i det lilla rummet och kämpade förgäves med att inte börja störtlipa medans stackarn försökte försäkra mig om att ryggbedövningen inte var farlig... Hela förmiddagen hade jag hållt på att börja gråta när folk nämnde den. Men jag var inte rädd, kanske lite men mest av allt Ville Jag Inte. Så det sa jag till honom. Att jag ville inte ha ryggbedövningen utan jag ville ha pump. Trots mina protester( läkarens ord är väl lag och ja ville inte gå över huvudet på) noterade han det. För han var snäll och han lyssnade. Två timmar senare knackar någon på min min dörr på avdelningen och där står han. Han säger att han ringt och pratat med läkaren (då den andra läkaren antar jag, som jag inte träffat då) och fixat så jag får en pump. Så himla fint av honom. Efter det träffade jag fina sjuksköterskor/barnmorskor på avdelningen som hade lyssnat till vad jag nu skulle sagt. Men jag sa inte så mycket där ändå.

 

Kör den mogna stilen och säger BLÄ. Typ sådär jättehögt men jättetyst.

 

Så för att jag missade ett samtal i onsdags för jag la ifrån min jackan&mobil för att hjälpa till med något som ändå inte behövdes hjälp med och sedan råkade gå ut utan jacka för det varmt. Skulle inte vara länge ute... så 15 minuter senare hade jag ett missat samtal. Jag är så irriterad över det där för det blev inte fler samtal. Har all förståelse för det men så surt för mig. Hur kunde jag göra en sådan miss?! Det är väl karma eller något. Rätt åt mig med tanke på min vilja att ta emot telefonsamtal. Blä.

 

 

Jag har två dagar på mig att fixa allt. Det finns ingen chans om jag är fast i mig själv.

Och jag sitter jättemycket fast i mig själv. Grejt. Men vad positiv jag är? Gudars!

Nu ska jag försöka skapa lite sömn så godnatt bloggis ;P

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inget samtal vilket betyder att det nog kommer imorron (idag). Är uppbokad större delen av dagen på något jag inte vill och tänkte dra mig ur eller minska i tid men det verkar vara konstigt tänkt så... Orkade inte reda ut det där.

 

Jag BEHÖVER prata?! Hahahaha va? Men det är så jag känner så jag kan säga det. Så jag måste få möjlighet att svara och ja givetvis hoppas att "någon" har tid att ringa. Annars vettefan vad man gör? Pratar med något djur man hittar? Haha. Andra människor? Nja. Andra människor kan man ju inte störa med sådant dravel som jag har i huvudet. Dock råkar det hända ibland. Sorry världen ;)

 

Dags att försöka sova eftersom jag måste gå upp tidigt. Borde lyckats köpa Ovesterin också men att klämma in det? Får väl skjuta på det ännu mer än vad jag redan gjort. Blir föresten galen på att tuberna alltid får två små hål?!

 

Svara när det ringer ;)

 

Haha nej jag tänkte svara och försökte tänka hela dagen på att bära med mig telefonen. Så tar jag av mig jackan med mobilen i innerfickan för att hjälpa någon lyfta en kartong...Går ut och en kvart senare har jag missat samtal med tillhörande mobilsvar. Haha så dumt! Nya tag idag igen.

 

Min plopp vill ut. Inte ett skämt, den eh har redan åkt ut några gånger. Tänkte att det kanske hade något med att trosorna man får tappat lite elasticitet i tvätten. Så har bytt till mina Ica Maxi som till nu var oprovade. Verkar okej! Mina höga Lindex verkar ha sprungit bort. Annars så kan det bero lite på att flytningarna/snor (sjukt passande! ;)) har ökat... Vad snällt liksom.

 

 

 

 

 

 

Jag önskar att alla som råkar läsa detta får ett fint år.

Mitt första med en vagina! :D eller något hahahah!

 

Är medveten om att det är rätt mycket "all or nothing" för mig just nu. Tänker dock inte sluta med grejen! Har vant mig men samtidigt inte. Men jag tänker. Alldeles för mycket om man frågar mig. Men vem skulle fråga mig? ;P Återbesöket den 10/1 känns inte alls bra för återigen är jag mest irriterad. Ja, jag har nog helt okej skäl men det hjälper inte utan det bara stjälper. Vill gråta när jag tänker på att fara dit. Fint. Men så är jag ju mest sjåpig tydligen.

 

Som sagt... explosion i huvudet. Haha.