Ungefär... Min hjärna fungerar nog inte normalt i grunden( JAGVETJAGVETJAGVET) och nu kämpar den mot kortslutning. Jag är i princip fast under ett täcke, en filt, som att jag vore ihopkrupen i duschen...En känsla som är hyffsat sann. Rädd/nervös/whatever och även om det inte är konstant så är det alltid där. Det där att jag måste bygga en identitet. ATT JAG MÅSTE ACCEPTERA ALLT. När ALLT är väldigt mycket att acceptera på en gång men min hjärna vill ha det NU tydligen.

Jag ser mig genom deras ögon fastän det givetvis inte fungerar på det viset...Men jag vet att ingen skulle se ner på mig. Ingen och min knäppa hjärna förstör allt som den tar i så folk får andra anledningar att se ner på mig. Jag vill bara vara accepterad.