även om jag inte har något aning i dagsläget om hur det ska gå till

Två dagar. Två samtal. Ett som varit på tungan, i huvudet och överallt på mig den senaste tiden. När det kryper omkring på ens kropp, när det inte finns annat än något som måste ut men det har varit omöjligt. Så jag grät alla tårar när ingen såg och försökte med all kraft att hålla ihop för att jag kunde inte förstå hur några ord skulle kunna yppas. Så låst inuti mig att nyckeln rostat sönder. Vittrat sönder som mitt hjärta verkar ha gjort. Men det syntes på mig för i alla försök att vara normal så kunde jag ändå inte skilja på höger och vänster. I allt betedde jag mig som ett rop på hjälp, för den som kunde och ville se. Vilket tillslut någon gjorde. Så vi tog ett samtal bland fågelkvitter på en träbro. Allt var så vackert runtomkring oss men orden som kom från mig var inte vackra, det låter mörkt och även om lite uppvägdes av hennes ljusa ord så kunde inte sanningen förnekas längre. Vad jag gör just nu fungerar inte för mig. Alla mängder av tårar bekommer inte mig men samtidigt är de ett tecken på något är fel och jag kan inte ordna detta själv. Kan inte få ihop hur jag ska vara. Jag ville vara ärlig men dolde den där sista biten. Det där... ni vet. Babblade en del men... hon var en smula förfärad över allt annat ändå. Det kanske jag också är. För det är FÖRJÄVLIGT och inte rättvist att någon ever ska bli behandlad som jag har blivit.

I samtal två med annan person sa jag visserligen att jag ändå var okej med det somjagnogalltidsäger... För det var bara jag. Det är bara jag. Sitter så hårt, allt det som jag formades till när det kunde ha varit så annorlunda. Så svårt att komma ifrån och så jäklahelvetes trasigt. Det är trasigt. Som en massa error-felmeddelanden hela tiden, de där som inte går att stänga och som kan vara falska men man har ingen aning för det går inte längre att utskilja vad som är verkligt. Jag trodde att allt var på rätt väg. Så svårt att säga nu när ingenting fungerar och det spelar ingen roll längre att någon förklarar för mig vad som är normalt och vad som är jag och vad som är allt. Mycket ljus överallt men så obegripligt. Jag förstår inte världen för fem öre längre och vad jag älskar spelar ingen roll. Hur man kan drunkna i kärlek som svämmar över från en själv men ändå dö på insidan för att man inte kan älska något som som skaver sönder alla pusselbitar. Som har skavt så länge att inga bitar längre går ihop, allt har vittrat sönder och det är så många hål. Hål som jag inte vet hur man fyller med något positivt. Jag har försökt att lappa ihop hålen men vet inte om tomhet fungerar att laga med. Jag vill ha stark tråd. Såndär som man lagar skor med.

Eller bara dig. Eller dig. Eller någon av er. Jag vill inte att ni ska vara hål. Kanske är ni inte det heller.