Nu har jag nog inte ens skrivit om vad så det här låter säkert konstigt men det blev vad jag trodde... På mer seriös nivå än vad jag trodde kanske.

 

Hur det känns? Som om jag missat säga något viktigt, vilket jag har och som om jag aldrig vill att min MRKH ska komma med i någon jäkla remiss. Jepp. Jag vill inte prata om det med någon annan än de jag redan försöker prata med om det. Det är oundvikligt om jag går den här vägen och jag kan inte gå någon annan väg än genom någon annan. För annars struntar jag i det. Så jag vet inte vad man säger... för det går inte. Jag är rädd att få någon person mer som tycker att saker jag inte bryr mig om ska vara viktiga. Vad folk än säger är det inte MRKH:n som är den stora delen, varesig för mitt mående nu eller ja i mitt huvud. Det är Bemötandet och hur det blev på Sahlgrenska. Det är vad som ibland gör Så Jäkla Ont... Spelar inte roll vad någon säger för jag kan inte förstå hur jag inte ens fick ha rättigheten att välja på att inte ens kunna genomföra ett gynbesök. För inte hade jag gått på något sådan någonsin igen om jag inte blivit opererad. Att ligga på en bänk i 2 timmar efter mitt sista besök innan var förnedrande nog. Jag vet ju vad jag vet nu dvs att det inte gör ont alls längre. Det gör inte ont :O 

 

Fick frågan om jag är deprimerad, tyckte det var en smart fråga men det finns inga svar, jag är mest tom på känslor som vanligt.