Det känns kanske litegrann när man inte svarar i telefon/trycker upptaget när kuratorn ringer eftersom det inte går att motivera varför jag skulle ta upp någons tid. När jag inte ens kan äta 3 mål/dag fast jag egentligen kan. Jag vet inte hur man förklarar det här. Självhatet verkar ta över helt och enligt mig är det såklart helt okej. För skulle jag vara värd mer liksom, nej. Det är en vidrig spiral. När man vet. Jag vet. Det brukar bara inte vara så tydligt.