Jag vet ju om det här. Att det blir förmycket ord och felriktat så lätt. Nu dök det där upp, den där känslan som gjort att nejviharingetgemensamtjagstårensamidethärniärändåallasåmycketbättre. Eller något. Orka min hjärna liksom ;) Menmen... funderade på en annan sak inatt:

 

Det där med att jag inte riktigt fått ha kontroll över någonting i min behandling/diagnos/yaddayadda och hur det har påverkat mig väldigt negativt. Väldigt. Om någon lyssnat på mig hade mycket onödigt kunnat undvikas. Men vad vet jag om någonting, om saker, om min kropp? Bevisligen mer än andra. För ärligt talat tog jag emot diagnosen med "gott mod". Jag förstod att det skulle komma dåliga perioder. Det där med att jag var tvungen att vara ledsen, att sitta med läkare som redan talat om vad jag har/saknar i telefon (googlat fram MRKH 2 dagar innan möte), betala 300 kr för att ha någon som hela tiden trycker på allt negativt för att få mig att gråta medans jag pratar om livmodertransplantation. När man är tvungen att acceptera något för att Det är. Jag kunde ju aldrig ta bort den diagnos som gavs. Den stämmer. Hur mycket man än vill att den inte ska. Det där med att helt sönderstressad av resan/hormonell(?) äntligen hamna rätt men ändå så fel. För gråta är fel. För att rätt är inte rätt. Inte för mig. Jag önskar att den delen inte hänt. Jag önskar att någon lyssnat på... Mig. För att inte förstora den där känslan om att vara fel som fanns redan innan.

 

För jag vill inte känna att den första som lyssnade på mig var narkosläkaren som jag träffade dagen innan operationen. Han var inte ens den som skulle vara med under operation. Jag satt i det lilla rummet och kämpade förgäves med att inte börja störtlipa medans stackarn försökte försäkra mig om att ryggbedövningen inte var farlig... Hela förmiddagen hade jag hållt på att börja gråta när folk nämnde den. Men jag var inte rädd, kanske lite men mest av allt Ville Jag Inte. Så det sa jag till honom. Att jag ville inte ha ryggbedövningen utan jag ville ha pump. Trots mina protester( läkarens ord är väl lag och ja ville inte gå över huvudet på) noterade han det. För han var snäll och han lyssnade. Två timmar senare knackar någon på min min dörr på avdelningen och där står han. Han säger att han ringt och pratat med läkaren (då den andra läkaren antar jag, som jag inte träffat då) och fixat så jag får en pump. Så himla fint av honom. Efter det träffade jag fina sjuksköterskor/barnmorskor på avdelningen som hade lyssnat till vad jag nu skulle sagt. Men jag sa inte så mycket där ändå.