Tittade efter 100-packen som alla apotek verkar ha och även Kronan skulle ha. Nej, men hittar 40-pack och man måste ha något så jag köper. När jag packar upp och kollar in bindorna inser jag att det stod LÅNGA i mindre text... Helt jävla lysande. De är typ en kilometer! Med sidoplast och jag är så less på skräp. Miljöbov. Var på ett annat apotek för att hämta ut Ovesterin och apotekaren går tillbaka för att titta mot hyllan efter han hämtat mina 2 förpackningar. Han känner sig manad att undrande påpeka att jag får ju som inte rabatt, jag mumlar något om att det skulle bli billigare sen enligt läkare, han nämner 1100 eller vad det nu var för gräns, jag får kommentera att ja jo det är korrekt... Jag som tyckte det var skönt att jag klarat mig utan kommentarer när jag väl fixat att köpa via receptet. Slut på turen ;) Mina bedövningstuber fanns inte kvar som recept trots att jag inte hämtade ut.

 

Pilutta dig grej, du får inte vara ute idag! SUCK IT. Okej, haha det är jag som blir mest lidande rent psykiskt menmen ;) Vill vara utan den.

 

 

Annars då? Jag är påväg att bli lite knäpp men det är väl inget nyhet. Nu känns det mest efter telefonsamtal som alltid ger mig något och det gör konflikter i mitt huvud. Om någon säger till mig att alla inte får operation, det gör mig bara ledsen. Jag förespråkar inte ens operation i första hand till nyligen diagnostiserade men jag tycker att varje kvinna ska få göra det som är det bästa för hennes kropp. För mig var det aldrig svårt för jag vet hur jag fungerar och jag vet vad som fungerar för mig. Men så var jag inte 15. Inte för att jag skulle viljat tänja själv under någon som faktiskt inte är tillräcklig kunnig om det för att försäkra mig, ge bra intruktioner...

 

Inget av mina argument som alltid var bra, som alltid handlade om mig och min kropps bästa kan få bort känslan att det var helt onödigt att göra det här. Att jag är precis vad de menade. Eller kanske inte menade. Men jag känner det lika starkt ändå. Höll på att ramla ihop i en gråtande hög när telefonsamtalet hamnade på att det borde pratas om någon gång. Det gick bra. Jag ser dock inte hur man ska prata om det utan att det faktiskt inte går. Jag vet inte hur man säger det annat än "det gör så jävla ont ibland". För det var aldrig... och det känns att det var något annat som får mig dinglandes på någon jävla kant.