Jag borde säga att allt är okej men vad i helvete... Sanningen suger. Det spelar ingen roll för mig.

Började tro att att jag var helt känslokall men så började jag störtlipa och gick iväg under ett samtal idag. Jag kan se att det var bra att jag fick veta en sak men jag kan inte se mer än att det är mitt fel. Mitt. Jävla. Fel. Som allt annat men det här kändes. Jag vet att jag egentligen bara gjorde det här möjligt genom välvilja. Trodde att det var en bra lösning och skulle få alla nöjda. Istället verkar det sluta totalt åt helvete och jag kan inte hantera det. Det är inte mitt fel men jag kommer aldrig att förlåta mig själv.

 

Sen så... Jag stöder Jaclyn men två meddelanden på Facebook om vad jag gör för henne?!